Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Jag gillar den tanken, för jag älskar hoppet. Eller egentligen har jag kanske ett sådant "hatälskar" förhållande till hoppet och vill aldrig riktigt hoppats, i rädsla av att bli besviken. Men man gör det ändå, för det sista som lämnar människan är hoppet. Vi hoppas för att proven ska bli godkända, tentorna likaså, för vännerna att stanna och för farmor till att leva hundra år till. Det är fint att vi hoppas och jag tror det finns en viss makt i det. Att hoppas och tro tillräckligt starkt. Kanske kommer det gå då. Kanske. Men vi behöver tro på kansket. För annars har vi bara kvar ingentinget och världen är redan full med ingenting.
Så nu när jag säger godnatt världen, säger jag även:
sluta aldrig hoppas världen.
Gör det tillräckligt starkt så kommer det kanske att gå.
Hoppas om hoppet.
Godnatt världen,
den tvivlande socionomen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar